Okej!
Jag tar tillbaka det jag skrev igår.
Jag vaknade till ett vitt Stockholm imorse och det är fortfarande vitt.
Kajen var riktigt hal så nu får jag träna upp min balans lite.
Mot slutet av arbetsdan kom tröttheten som ett brev på posten, inte så konstigt kanske.
Jag och Jimmy W var värsta superteamet idag och tiden flög iväg.
Åkte hem till mamma och lämnade overaller till tjejerna.
När vi skulle gå så sa Nathalie: Näe inte Du mamma! och hennes ögon fylldes med tårar och likaså mina så vi kramades hårt och grät tillsammans.
Min lilla lilla "räddning"; hon kom när jag mådde som sämst och räddade mig för 3 år sen.
Det var skönt att gråta, kan inte komma ihåg när jag gjorde det senast.
Det är klart att jag älskar mina barn, det är mycket tankar och känslor i huvud, hjärta och kropp.
Jag måste lära mig att ha tålamod har jag hört.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar