♥

Denna vecka kanske vi skulle ha blivit 4 i familjen (om hon inte totalvägrat att komma ut förstås som en viss annan flicka gjorde).

Nu får vi istället vänta till november/december med att bli 4.
Jag är i v.15 nu och med 3 graviditeter på 2 år så ser jag ut att ha gått minst halvvägs, magen är väldigt svår att dölja, om jag inte har bylsiga kläder på mig som på jobbet.
Jag har mått relativt bra, har varit sjukt trött, och är fortfarande, har tokömmande bröst, vilket jag inte haft förut. Järnvärdet låg på gränsen till katastrof vid inskrivningen så jag började med järntabletter för ett tag sen, Hemofer med folsyra och extra c-vitamin, dem har funkat super.

Det känns otroligt konstigt det här, dem som är beräknade samtidigt som jag var kommer få sina barn nu och jag kommer få vänta 6 månader till, det är svårt att förklara hur det känns...
Jag kan inte riktigt glädjas åt att jag är gravid, men jag hoppas att när vi varit på rutinultraljudet och fått sett bäbis igen, att h*n mår bra och kanske ev få se en snippa eller snopp, så kanske jag kan glädjas mer.

Jag tror att det är en flicka och jag skulle vilja veta den här gången lite för Paulinas skull, om det är en lillasyster eller lillebror så kanske hon förstår på ett annat sätt, många av kompisarna på dagis har syskon. Vi säger till henne att jag har en bäbis i magen och då drar hon upp sin tröja och säger: Minna bäbis (jag har också en bäbis i magen, mamma)

Jag tänker på det hemska som hände varenda dag, jag är ju snart i den veckan det hände också så jag vet ju exakt hur denna lilla krabat ser ut i storlek och utveckling.
Det är 6 månader sen snart, tänk vad tiden går fort!

Att jag är gravid är den största anledningen varför bloggen blivit liggandes orörd.
Men nu när Ni vet hur det är så kan jag skriva både om bra dagar och om dåliga.
Om bara den här tröttheten finge gå över!!!