Tjejmilen

Imorgon är det 1 vecka sen jag sprang Tjejmilen.
Vädret var verkligen inte det bästa men vad spelade det för roll?

Efter att ha köat en bra stund till bajjamajjan (nervkisseri) samt köat för att lämna in min jacka så kändes det mer och mer verkligt.
Vi gick till vår startfålla och SATS hade uppvärmning.
Jag fick galet ont i vänster knä så jag hann inte bli särskilt uppvärmd.

Sen var det plötsligt nedräkning och det var dags att springa.
Det blev mycket saxande i början men jag körde rätt lugnt och sansat ändå, höll en jämn fart.
Efter 4 km tog jag en mugg med sportdryck, fick 2 små klunkar i munnen och resten över mig, springa och dricka visade sig inte vara så lätt.

Vid 7 km tog jag en dextrosol och sen blev det rätt tungt där mot slutet.
Det ömsom småregnade ömsom vräkte ner och det var faktiskt rätt skönt att det inte var så varmt.
Det som var jobbigast var att dem som promenerade gick minst 4 i bredd så det blev många onödiga stopp för att försöka ta sig förbi och då tappade jag farten och energin många gånger.

Jag sprang nästan hela vägen och med tanke på att det var asfalt hela tiden så är jag så grymt stolt över mig själv att jag tog mig i mål på mina 1h11min.
När jag fick min medalj och jag träffade Lily så började adrenalinet ge med sig lite, lerig upp till knäna, ont i hela kroppen och frössen, men så jävla lycklig!

Jag började springa i juni i år, har aldrig tidigare sprungit på detta sätt innan (har spelat fotboll och åkt längdskidor på 90-talet) så att på så kort tid lyckats genomföra mitt första lopp på drygt 70 minuter gör att jag känner mig som en vinnare!

Har haft galen träningsvärk hela veckan så jag trotsade den idag och gav mig ut efter dagislämning.
Tills jag passerat 5 km kändes det riktigt segt men sen fick jag energi nånstans ifrån och passerade t.o.m. en joggande farbror (höhö) och jag blev istället nöjd med min prestation.

Kanske ska testa ett till lopp i år?