Det som inte får hända

Idag fick tjejerna risgrynsgröt till middag som Paulina önskat och jag tänkte göra pizza till mig och Niklas.
Men så kom jag då på att champinjonerna var slut så jag tog med mig tjejerna när de ätit upp och gick ner till Konsum.
Plockade mina champinjoner och ställde mig i betala-själv-kassan med Nathalie i famnen, Paulina stod och beundrade godishyllan som står precis bredvid.
När det är min tur att betala så ser jag inte Paulina, men tänker att hon säkert gått bakom godishyllan för där finns det leksaker och sånt.
Jag betalar och letar sen igenom hela butiken.
Hittar henne inte.
Pulsen går upp och jag ber om hjälp av personalen att leta.
Ingen hittar henne.
HON MÅSTE HA GÅTT UT!
Det går en bilväg alldeles utanför in-/utgången + tvärbanan, det var jättemycket folk i rullning, jag hinner tänka många hemska tankar innan jag bestämmer mig för att springa ut fast det bara tar sekunder.
Då ser jag henne komma in i affären, hand-i-hand med en tjej, stortjutande, ropandes efter mig.
Fy faan vilken lättnad!
Jag tackar hundra gånger och försöker lugna ner henne och frågar vart hon har varit och varför hon har gått.

Hon trodde att jag hade gått UTAN henne så hon gick hem, slog portkoden, åkte hissen 6 våningar, hittade inte mig, tog hissen ner och gick ut på gatan igen.
Det är tur att hon inte behöver gå över nåt övergångsställe eller så, men ändå, man vet aldrig vad hon kan få för sig i stundens hetta.

Usch vad rädd jag hann bli alltså, och så grymt skönt att se henne igen.
Hur kunde hon ens tro att jag skulle lämna henne ensam i affärn?