Nu när vi kommit tillbaka till Mae Phim igen så tog jag tillfället i akt och berättade för barnen efter middagen.
Det blev mycket tårar. Nathalie förstår inte alls men det var väntat.
Det gick att prata med Paulina och få henne att se positivt på det också men första chocken behövde lägga sig först.
Det är mycket tankar som snurrar runt i hennes huvud så det gäller att finnas till för henne nu och stötta henne och hjälpa till att vända det negativa till positiva saker för jag är övertygad om att det kommer bli bra, kommer "bara" vara en lång, krokig väg dit.
Och vi ska ju inte flytta isär så fort vi kommer till Sverige.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar