Preggoupdate

Ja i skrivande stund är jag inne i V.36, imorgon är det 1 månad kvar till BF och det är dags att dra igång gissningstävlingen.
När "Bubba" låg i magen så fick jag nästan 40 gissningar och INTE EN ENDA gissade rätt.
Hoppas Ni lärt Er en läxa och lyckas gissa rätt denna gång ;)
Jag har fått en del gissningar redan så jag ska knåpa ihop en lista nästa gång jag har tid över.

Kroppen mår skit, hon ligger fruktansvärt långt ner och trycket strålar nedåt ljumskarna och gör helvetiskt ont, som sagt så är det värre än ryggsmärtorna.
Hon är i princip fixerad och SF-måttet låg på 31 cm för snart 2 veckor sen.
Tror inte magen kommer växa så mycket mer, eller hoppas snarare, för min kropps skull.
Hon är fortfarande väldigt livlig i magen och man kan tro att hon försöker ta sig ut på alla andra ställen utom det rätta. Det är extremt trångt därinne, och hon är ju färdig egentligen, hon ska bara tjocka på sig lite.
Men jag tror och hoppas att hon kommer tidigare för så här var det inte med Paulina.

Jag har nu varit hos en psykolog iaf.
Första gången var jag SÅ nervös, men det gick ju bra såklart. Jag grät rätt mycket och när jag gick därifrån grät jag ännu mer. 1 timme var alldeles för kort för att vara första gången när man har så mycket att berätta eftersom hon inte vet något om mig och min historia.

Hon säger att jag ska se mig som en snart 3-barnsmor och göra Juni till en familjemedlem, att jag ska prata om henne, framför allt med Paulina, men som läget är just nu så har hon en lillasyster i min mage som hon längtar efter att få träffa så jag kan inte berätta om en annan lillasyster som hon aldrig kommer att få träffa, inte ännu.
På Paulinas 2-årsdag skrev jag ett brev till henne, som jag gjorde på hennes 1-årsdag, där jag skrev om händelsen och berättade om Juni och när vi kommit hem från Thailand i januari hade Ida köpt en vacker ängel som symboliserar hennes lillasyster som bor i himlen.
Jag har aldrig känt det som att jag har varit med om ett missfall, för mig så var hon ett litet flickebarn som föddes på tok för tidigt, som jag "fött" fram, som jag har hållt i mina händer, som jag har kremerat.
Jag har inte fått sörja henne färdigt, allt gick lite för snabbt, även fast vi ville ha ett syskon på en gång, men jag tvingade mig själv att stänga av sorgen, jag hade inte tid för den helt enkelt och nån gång då och då kom det till mig, som ett slag i ansiktet och jag bröt ihop, på jobbet, hemma, bland kompisar.
Den senaste tiden har det varit mer konstant och jag har känt rädsla för mig själv, att jag inte skulle ta till mig detta nya flickebarn, att jag inte skulle ge henne mat och inte känna kärlek till henne.
Det är svårt att förklara med ord och jag vet att många inte förstår, men det är så här jag känner och nu får jag hjälp med att reda ut det som måste redas ut och psykologen kommer följa mig efter graviditeten också utifall jag hamnar i en djup depression.

Andra gången jag var där kändes det inte alls bra, men det tänker jag inte gå in på mera än det jag nu skriver.
På måndag ska jag dit igen så jag hoppas det kommer kännas bra då igen...