Juni ♥

För Er som inte är insatta så började allting med kraftiga blödningar i v.12 som Du kan läsa om här.
Vi åkte till Thailand och det blev 2 sjukhusbesök som Du kan läsa om här.

Onsdag den 10 december klockan 3 på natten:

Jag vaknade av att det började rinna något från underlivet.
Den tredje gången jag kände av det så klev jag upp och då fullkomligt forsade det.
Jag tände alla lampor och jag väckte Niklas, det var blodblandad vätska överallt.
Jag satte mig på toaletten och bara lät allting komma.

Till slut så kommer vår bäbis ut, hängandes i navelsträngen med huvudet nedåt, armar och ben hänger som på en docka.
Jag ber Niklas komma in och han ser på en gång, det är ju barnet!

Vi gråter tillsammans och Niklas ringer snabbt sina föräldrar som i sin tur ringer Tuk (vår thailändska vän som är sjuksköterska)
Jag ber Niklas om en handduk så jag kan hålla i bäbisen för jag klarar inte av att se den hänga ut från mig på det där viset. Den sitter fast i mig så jag håller den i mina händer tills det tar stopp och så sitter jag i vad som känns en evighet.

Niklas ringer ner till Nadine och väcker henne så att hon ska komma upp.
Hon kommer in till mig och håller om mig, älskade vän!
Jag vill kolla könet men bäbisen ligger ihop med benen och jag ville inte sära på dem...
Tuk och hennes man kommer äntligen efter många minuters väntan, då har jag lyckats fått på mig en klänning och jag blir inlindad i en badhandduk och Niklas river sönder 2 örngott som skärp och sen bär dem mig, Tuk och Niklas till bilen och sen åker vi.

I bilen får jag kraftiga sammandragningar, likt värkar som kommer och går hela tiden och dem gör skitont!
Jag gråter lite titt som tätt, försöker förstå vad som hänt.
Jag ringer min mamma bara för att berätta vad som hänt men jag kommer inte ihåg så mycket av det samtalet.
Det är minst 4 mil till sjukhuset, närmare 5 mil, som tur är så är det lite trafik.

När vi äntligen är framme så läggs jag på en bår och skjutsas in på akuten.
Jag får berätta vad som hänt och sköterskorna tycker att detta är väldigt läskigt att se, dem skrattar, men det är väl deras sätt att hantera det...
Jag får ett dropp insatt på sidan av handleden då dem inte hittade nåt på handen, det gjorde skitont att sätta in den men sen kände jag inte ens av den, bra gjort.

Jag fick en gigantisk blöja på mig, det kändes väldigt konstigt måste jag säga....

Jag blev röntgad och sen sa dem att jag skulle bli nedsövd och opereras. Blev såklart skiträdd, vaddå opereras, ska dem skära i min kropp?! No way!
Blev inrullad i ett sterilt rum i väntan på operation, det kom en massa läkare hela tiden och frågade mig samma saker hela tiden.
Dem frågade mig när jag åt senast och jag sa att jag var sjukt hungrig, för det var jag verkligen, hade inte ätit på över 12 timmar.

När jag slutligen kom in till operationssalen så var det folk överallt, dem tog blodtryck hela tiden och jag låg med raklånga armar utåt.
Sen får jag en mask över munnen och dem säger att det är dags att sova och det måste jag ha gjort rätt omgående.
När jag vaknar så har jag skitont och får smärtstillande via droppet. Jag frågar efter min bäbis och den ligger i en påse under min säng. Dem sa åt mig att sova men jag ville inte, men det spelade ingen roll vad jag ville, jag somnade ändå.

Jag kom ihåg att jag skulle få ligga på uppvak en timme och när jag äntligen fick se Niklas igen så sa han att jag hade varit borta i två timmar.
Han satt på mitt rum och väntade, jag hade ett stort rum och en tv som hade över 70 kanaler.
Han sa att jag somnade när jag kom fram.
Jag visade honom påsen med vår bäbis och jag försökte kolla efter könet och lite snabbt så blir jag övertygad om att det var en pojke för jag såg att något stack ut...

Minnet är lite diffust så allting kommer inte i rätt ordning.

Tuks syrra kom med sin familj och skulle hålla oss sällskap, inte för att vi bett om det.
Jag och Niklas kom överens om att det var bättre att han åkte hem till Paulina och tog hand om henne för jag ville ändå bara sova så alla åkte och jag blev själv och det var SÅ skönt!
Jag fick frukost och somnade till och från.
Det kom in folk lite då och då och ställde en massa frågor och tog blodtryck på mig.

Jag tar upp påsen och tittar på honom men nu ser jag ju att det är en flicka, inget snack om saken. Jag frågar läkarna om man kan se könet men alla säger att det är för tidigt.
Jag som nu är påläst vet att man kan se könet från v.14, jag var i v.16 när hon kom ut så jag brydde mig inte om dem och litade på mig själv.

Tuks syrra kom tillbaka efter några timmar med sin dotter och satt tysta i flera timmar och bara var där, det gjorde mig väldigt irriterad för jag ville verkligen bara vara själv...

Niklas och Paulina skulle komma och hälsa på mig på kvällen och då bad jag honom att ta med kameran så jag kunde ta lite bilder.
Men timmarna gick och gick och gick, hon blev mer och mer missfärgad i sin lilla påse så när dem äntligen kom och jag sprang in på toaletten för att fota så var hon så mörk, men jag har några bilder iaf.
Thailändarna tyckte att jag var väldigt konstig som ville ha foton på henne men dem fattade inte, när dem kom så började dem prata med varann och skratta som om ingenting hade hänt, dem förstod inte...

När alla var på väg hemåt igen så sa Tuk att hon skulle sova över i mitt rum så jag inte skulle vara ensam, suck!
Hon pratade nonstop med mig när jag satt och läste så jag kom ingenvart, jag behövde skingra tankarna men det gick ju inge vidare.
När hon äntligen lagt sig på soffan och var tyst så somnade hon och alla lampor var på i hela rummet men jag hade verkligen ingen lust att gå upp och släcka så lamporna var på hela natten.
Jag sov skitdåligt den natten.

Hon väckte mig på morgonen innan hon åkte, halv sex tror jag klockan var, äntligen tänkte jag!
Jag kunde dock inte somna om så jag höll mig sysselsatt tills frukosten kom och olika sköterskor och läkare kom in och ställde frågor.
Jag frågade om jag kunde få min journal utskriven på engelska och det skulle inte vara något problem.
Niklas och co kom vid 10 och då betalade han resten av summan, det slutade på 34.000 baht tror jag, typ 7.000 svenska kr.
Jag fick papper men bara en slutdiagnos, jag krävde att få papper på operationen och allt eftersom jag ska till Södersjukhuset så fort jag kommer hem och vill att dem ska veta exakt vad dem har gjort med mig.
Det tog en timme att få 1 ½ papper.

Sen angående vår lilla dotter, sköterskorna trodde att jag skulle ta med mig henne till Sverige och begrava henne där så dem skickade en internationell människa som förklarade för mig att det finns en lag på att man inte får ta hem.
Jag blev förbannad och sa att jag aldrig sagt att jag vill ta med mig henne till Sverige, vi ska ta henne till ett tempel och göra en ceremoni av det hela och då gav hon med sig.
Men det tog lång tid det med, vi fick till sist gå till bårhuset och hämta henne och ta med henne hem till oss.

Men innan det, när jag äntligen fick lämna rummet så fick jag världens käftsmäll, den första människa jag såg var en kvinna som var på väg att föda som vankade fram med världens kanonkula *smack*

När vi äntligen kommer fram till lägenheten så hoppar en kvinna av en minibuss, hon är gravid, käftsmäll nr 2 *smack*
När jag ser Nadine brister jag ut i hjälplös gråt och förtvivlan, hur ska jag klara detta frågar jag...?

Nu ligger hon i frysen i vår lägenhet i väntan på en kremering. På tisdag ska vi förhoppningsvis åka till ett tempel och låta munkarna ha en ceremoni för henne.

Jag satt och tänkte på ett namn och namnet Juni kom upp på en gång, det kändes så självklart.

Dem första nätterna hemma var skitjobbiga, jag kunde inte sova, så fort jag slappnade av så såg jag framför mig hur hon bara ramlar ur mig, helt livlös med armar och ben hängandes.
Än idag ser jag det framför mig och det kommer jag alltid att göra, men förhoppningsvis kommer det inte vara lika hemskt varenda gång.

Det var längesen jag grät nu, men jag har väl fortfarande inte förstått det.
Jag tror att på tisdag när jag får ett riktigt avslut kommer det gå in mera och jag kanske får sörja, jag hoppas det iaf.

Jag har känt att jag absolut inte vill åka hem till Sverige igen för jag är rädd för hur jag kommer tackla allt men som det känns nu ska det bara bli skönt att få komma hem och få omringas av mina vänner som har stöttat mig så bra genom detta.

Vi har varit själva nu i över en vecka vi 3 och det har varit helt underbart, vi har överöst varandra med kärlek och jag känner att jag har haft sån tur som har Niklas och att vi fått vår vackra Paulina som förgyller vårat liv.
Och nu har vi även lilla Juni som vakar över oss och som alltid kommer att finnas hos oss oavsett.

Tusen tack till alla som hört av sig på något sätt, det visar verkligen hur omringad jag är av fina människor ♥