För Er som inte är insatta så började allting med kraftiga blödningar i v.12 som Du kan läsa om här.
Vi åkte till Thailand och det blev 2 sjukhusbesök som Du kan läsa om här.
Onsdag den 10 december klockan 3 på natten:
Jag vaknade av att det började rinna något från underlivet.
Den tredje gången jag kände av det så klev jag upp och då fullkomligt forsade det.
Jag tände alla lampor och jag väckte Niklas, det var blodblandad vätska överallt.
Jag satte mig på toaletten och bara lät allting komma.
Till slut så kommer vår bäbis ut, hängandes i navelsträngen med huvudet nedåt, armar och ben hänger som på en docka.
Jag ber Niklas komma in och han ser på en gång, det är ju barnet!
Vi gråter tillsammans och Niklas ringer snabbt sina föräldrar som i sin tur ringer Tuk (vår thailändska vän som är sjuksköterska)
Jag ber Niklas om en handduk så jag kan hålla i bäbisen för jag klarar inte av att se den hänga ut från mig på det där viset. Den sitter fast i mig så jag håller den i mina händer tills det tar stopp och så sitter jag i vad som känns en evighet.
Niklas ringer ner till Nadine och väcker henne så att hon ska komma upp.
Hon kommer in till mig och håller om mig, älskade vän!
Jag vill kolla könet men bäbisen ligger ihop med benen och jag ville inte sära på dem...
Tuk och hennes man kommer äntligen efter många minuters väntan, då har jag lyckats fått på mig en klänning och jag blir inlindad i en badhandduk och Niklas river sönder 2 örngott som skärp och sen bär dem mig, Tuk och Niklas till bilen och sen åker vi.
I bilen får jag kraftiga sammandragningar, likt värkar som kommer och går hela tiden och dem gör skitont!
Jag gråter lite titt som tätt, försöker förstå vad som hänt.
Jag ringer min mamma bara för att berätta vad som hänt men jag kommer inte ihåg så mycket av det samtalet.
Det är minst 4 mil till sjukhuset, närmare 5 mil, som tur är så är det lite trafik.
När vi äntligen är framme så läggs jag på en bår och skjutsas in på akuten.
Jag får berätta vad som hänt och sköterskorna tycker att detta är väldigt läskigt att se, dem skrattar, men det är väl deras sätt att hantera det...
Jag får ett dropp insatt på sidan av handleden då dem inte hittade nåt på handen, det gjorde skitont att sätta in den men sen kände jag inte ens av den, bra gjort.
Jag fick en gigantisk blöja på mig, det kändes väldigt konstigt måste jag säga....
Jag blev röntgad och sen sa dem att jag skulle bli nedsövd och opereras. Blev såklart skiträdd, vaddå opereras, ska dem skära i min kropp?! No way!
Blev inrullad i ett sterilt rum i väntan på operation, det kom en massa läkare hela tiden och frågade mig samma saker hela tiden.
Dem frågade mig när jag åt senast och jag sa att jag var sjukt hungrig, för det var jag verkligen, hade inte ätit på över 12 timmar.
När jag slutligen kom in till operationssalen så var det folk överallt, dem tog blodtryck hela tiden och jag låg med raklånga armar utåt.
Sen får jag en mask över munnen och dem säger att det är dags att sova och det måste jag ha gjort rätt omgående.
När jag vaknar så har jag skitont och får smärtstillande via droppet. Jag frågar efter min bäbis och den ligger i en påse under min säng. Dem sa åt mig att sova men jag ville inte, men det spelade ingen roll vad jag ville, jag somnade ändå.
Jag kom ihåg att jag skulle få ligga på uppvak en timme och när jag äntligen fick se Niklas igen så sa han att jag hade varit borta i två timmar.
Han satt på mitt rum och väntade, jag hade ett stort rum och en tv som hade över 70 kanaler.
Han sa att jag somnade när jag kom fram.
Jag visade honom påsen med vår bäbis och jag försökte kolla efter könet och lite snabbt så blir jag övertygad om att det var en pojke för jag såg att något stack ut...
Minnet är lite diffust så allting kommer inte i rätt ordning.
Tuks syrra kom med sin familj och skulle hålla oss sällskap, inte för att vi bett om det.
Jag och Niklas kom överens om att det var bättre att han åkte hem till Paulina och tog hand om henne för jag ville ändå bara sova så alla åkte och jag blev själv och det var SÅ skönt!
Jag fick frukost och somnade till och från.
Det kom in folk lite då och då och ställde en massa frågor och tog blodtryck på mig.
Jag tar upp påsen och tittar på honom men nu ser jag ju att det är en flicka, inget snack om saken. Jag frågar läkarna om man kan se könet men alla säger att det är för tidigt.
Jag som nu är påläst vet att man kan se könet från v.14, jag var i v.16 när hon kom ut så jag brydde mig inte om dem och litade på mig själv.
Tuks syrra kom tillbaka efter några timmar med sin dotter och satt tysta i flera timmar och bara var där, det gjorde mig väldigt irriterad för jag ville verkligen bara vara själv...
Niklas och Paulina skulle komma och hälsa på mig på kvällen och då bad jag honom att ta med kameran så jag kunde ta lite bilder.
Men timmarna gick och gick och gick, hon blev mer och mer missfärgad i sin lilla påse så när dem äntligen kom och jag sprang in på toaletten för att fota så var hon så mörk, men jag har några bilder iaf.
Thailändarna tyckte att jag var väldigt konstig som ville ha foton på henne men dem fattade inte, när dem kom så började dem prata med varann och skratta som om ingenting hade hänt, dem förstod inte...
När alla var på väg hemåt igen så sa Tuk att hon skulle sova över i mitt rum så jag inte skulle vara ensam, suck!
Hon pratade nonstop med mig när jag satt och läste så jag kom ingenvart, jag behövde skingra tankarna men det gick ju inge vidare.
När hon äntligen lagt sig på soffan och var tyst så somnade hon och alla lampor var på i hela rummet men jag hade verkligen ingen lust att gå upp och släcka så lamporna var på hela natten.
Jag sov skitdåligt den natten.
Hon väckte mig på morgonen innan hon åkte, halv sex tror jag klockan var, äntligen tänkte jag!
Jag kunde dock inte somna om så jag höll mig sysselsatt tills frukosten kom och olika sköterskor och läkare kom in och ställde frågor.
Jag frågade om jag kunde få min journal utskriven på engelska och det skulle inte vara något problem.
Niklas och co kom vid 10 och då betalade han resten av summan, det slutade på 34.000 baht tror jag, typ 7.000 svenska kr.
Jag fick papper men bara en slutdiagnos, jag krävde att få papper på operationen och allt eftersom jag ska till Södersjukhuset så fort jag kommer hem och vill att dem ska veta exakt vad dem har gjort med mig.
Det tog en timme att få 1 ½ papper.
Sen angående vår lilla dotter, sköterskorna trodde att jag skulle ta med mig henne till Sverige och begrava henne där så dem skickade en internationell människa som förklarade för mig att det finns en lag på att man inte får ta hem.
Jag blev förbannad och sa att jag aldrig sagt att jag vill ta med mig henne till Sverige, vi ska ta henne till ett tempel och göra en ceremoni av det hela och då gav hon med sig.
Men det tog lång tid det med, vi fick till sist gå till bårhuset och hämta henne och ta med henne hem till oss.
Men innan det, när jag äntligen fick lämna rummet så fick jag världens käftsmäll, den första människa jag såg var en kvinna som var på väg att föda som vankade fram med världens kanonkula *smack*
När vi äntligen kommer fram till lägenheten så hoppar en kvinna av en minibuss, hon är gravid, käftsmäll nr 2 *smack*
När jag ser Nadine brister jag ut i hjälplös gråt och förtvivlan, hur ska jag klara detta frågar jag...?
Nu ligger hon i frysen i vår lägenhet i väntan på en kremering. På tisdag ska vi förhoppningsvis åka till ett tempel och låta munkarna ha en ceremoni för henne.
Jag satt och tänkte på ett namn och namnet Juni kom upp på en gång, det kändes så självklart.
Dem första nätterna hemma var skitjobbiga, jag kunde inte sova, så fort jag slappnade av så såg jag framför mig hur hon bara ramlar ur mig, helt livlös med armar och ben hängandes.
Än idag ser jag det framför mig och det kommer jag alltid att göra, men förhoppningsvis kommer det inte vara lika hemskt varenda gång.
Det var längesen jag grät nu, men jag har väl fortfarande inte förstått det.
Jag tror att på tisdag när jag får ett riktigt avslut kommer det gå in mera och jag kanske får sörja, jag hoppas det iaf.
Jag har känt att jag absolut inte vill åka hem till Sverige igen för jag är rädd för hur jag kommer tackla allt men som det känns nu ska det bara bli skönt att få komma hem och få omringas av mina vänner som har stöttat mig så bra genom detta.
Vi har varit själva nu i över en vecka vi 3 och det har varit helt underbart, vi har överöst varandra med kärlek och jag känner att jag har haft sån tur som har Niklas och att vi fått vår vackra Paulina som förgyller vårat liv.
Och nu har vi även lilla Juni som vakar över oss och som alltid kommer att finnas hos oss oavsett.
Tusen tack till alla som hört av sig på något sätt, det visar verkligen hur omringad jag är av fina människor ♥
söndag 20 december 2009
söndag 13 december 2009
Vår älskade lilla bäbis :'(
Efter 16 veckor i magen den 10 december kl. 03.00 lämnade Du oss och himlen fick en ny liten ängel som nu vakar över oss.
♥ R.I.P vår vackra ♥
♥ R.I.P vår vackra ♥
onsdag 2 december 2009
Bilder bilder bilder bilder
Första dan i poolen, kärlek vid första ögonkastet :)
Mys med farfar
Har precis avnjutit spaghetti bolognese och blickar ut över havet :)
Nalle har fått en vagn så han också kan få vara med :)
Så här ser hon ut jämt typ mäh, wow eller vad det nu betyder
Hur söt får man va?
Målade hennes naglar knallrosa och köpte ursöta guldsandaler till henne :)Det har tagit timmar att föra över dessa bilder så nu ger jag upp för idag!
Hoppas Du blir lite nöjd nu mamma :)
En av alla solbrillor hon haft sönder
Bananmums
Öl och chips, kan det bli bättre?
Dammsugaren attackerar!
Far och dotter
Äter glass på Koh Samet
Rider på elefanten vid poolen vid huset
Har 2 blöjor på huvudet
Några av mina bett
Nyvaken hungrig brutta
Bild tagen idag efter att ha badat, hon hade hellre badat längre ser det ut som ;)Varning för långt inlägg! ;)
Ja nu har vi varit här i Thailand i evigheter känns det som, men det är väl bara 2 ½ vecka lite drygt.
Det har hänt rätt mycket och jag tror inte jag orkar skriva allt, men jag ska göra ett försök iallafall.
Kan ju börja med flygresan.
Vi åkte bil till Arlanda och Paulina hann inte sova middag innan vi åkte vilket var meningen så hon var rätt grinig efter vi käkat lunch.
Gav henne en flaska välling på planet direkt har jag för mig och hon somnade innan vi startade och sov kanske en timme.
Sen var det full kareta ett bra tag, stort missnöje och massa spring i gångarna, hon blir missnöjd rätt fort vår lilla dam.
Jag lyckades iaf få henne att somna i min famn efter ett tag och även då sov hon i en timme tror jag.
Sen efter massa flaskor av välling lyckades hon ändå inte somna om förrän vi skulle landa och hon sov sig igenom den, vilket var otroligt skönt då jag var orolig över trycket i öronen.
Michelle tog henne rätt mycket och sprang runt och lät Paulina charma brallorna av i princip hela planet, hon har väldigt speciella leenden som gör att man inte kan bli annat än förälskad i henne :)
Vi sov inte en sekund på hela resan så när vi kom fram var man ju långt ifrån piggelin.
Minibussen mötte upp oss och jag tror det tog 2 ½ timme till vi var framme vid Seaview som vårt område heter.
Niklas föräldrar mötte upp oss och vi packade in oss i lägenheten så länge.
Käkade lunch och sen gick vi tjejer och la oss i en halvtimme för jag var inte på mitt bästa humör och en halvtimme gjorde verkligen susen.
Niklas åkte med sina föräldrar till Rayong och storhandlade frukost och självklart hamnade dem mitt i ett oväder med regn, storm och hagel så dem var väldigt försenade så vi fick gå och käka middag utan dem, men det gick ju såklart bra ändå :)
Slocknade rätt fint allihopa men Paulina sov i vårt rum vilket hon inte gjort sen hon var 8 månader och hon vaknade hela tiden, så fort hon såg oss så blev hon jätteglad, mamma, pappa så jag tror vi var vakna från halv 1 till 4 den natten och hon ville ju självklart sova länge sen för då trodde hon det var natt men jag tror vi klev upp vid 9 eller 10 och så här höll det på i en veckas tid innan vi lyckades få henne att sova normala tider igen.
Det var fint drygt vill jag meddela.
Den andra dagen var vi vid huset och kollade, det var verkligen skillnad sen jag var här sist för 2 år sen :)
Paulina hittade en kompis, Hugo, född 11/9 2008 så det skiljer 5 dagar mellan dem, dem bor mitt emot oss i huset.
Han är en av dem sötaste ungarna jag sett, kritvitt hår, mörkbruna ögon och pepparkaksfärgad hy, dem har varit här sen i juli, sålde sitt hus och stack bara, nu ska dem hem i februari och letar febrilt efter ett hus på Hemnet.
Jag tog mitt första dopp i poolen vid Blue Mango som området heter där huset ligger, och jag tog lite häftiga foton.
Sen passade vi på att bada vid lägenheten också men jag tänkte bättre på brännan och tji fick jag för det, en fågel bajsade och skiten landade på min mage.
Jag inbillade mig att det skulle ge mig tur, men hittills har det verkligen inte inbringat mig någon lycka..........
Torsdag och vi hängde vid poolen, perfekt pool verkligen, dock kallt i vattnet men perfekt på alla sätt och vis. Det bodde bara en massa pensionärer överallt och det var så lugnt och fridfullt överallt, alla avgudade Paulina och applåderade när hon vågade hoppa i poolen själv och allt hon hade för sig.
Hon har verkligen älskat detta från första stund. Hon badar hela dagarna och är verkligen inte rädd för nånting, vi kan bara släppa ner henne i vattnet och hon kommer upp lika glad igen, babysimmet har verkligen varit värd varenda krona!
Hon har fått vara utan blöja ganska mycket i lägenheten vilket hon verkligen tar tillfället i akt att utnyttja. Hon har bajsat på balkongen och efter det kissade hon hela 3 ggr på olika ställen inne i lägenheten, så fort man tar av henne blöjan i lägenheten så kissar hon, det slår aldrig fel, och så väntar man med blöjan eftersom man tror att hon inte kommer kissa på ett tag, FEL, hon kissar igen, och helst en tredje gång också, men sen åker banne mig blöjan på igen :)
Jag köpte ett thailändskt simkort som jag har använt hela tiden, ring eller messa på det då jag inte använder mitt svenska: +66800693803, men tänk på tidsskillnaden då, jag ligger 6 timmar före Er :)
På fredagen var det dags att åka till Bangkok och shoppa med Hans och Michelle, Niklas och Paulina stannade hemma.
Vi åkte kl 7 och hade god marginal när vi närmade oss Bangkok och då lökade självklart den hemska chauffören vi hade fått och vi hamnade i köer och blev försenade istället.
Vi stannade på MBK efter 10 nån gång och åkte inte därifrån förrän efter 18, helt slut och med varsina resväskor med fynd i :) Brorsan var värst, vet inte hur mycket dem shoppade för, köpte mest Ed Hardy kläder som jag aldrig hört talas om förut, men där fanns dem överallt.
Vi skulle köpa DVD-filmer och hade nästan gått igenom alla 1000 filmer dem hade och skrivit upp allt vi ville ha och då kommer personalen inspringandes och säger att polisen är på väg och att vi måste gå därifrån och då blev man ju skapligt less efter att ha spenderat nästan en timme där.
Vi tog en taxi till Khao San Road och gick och käkade på Mayompuri som jag älskar, dem har världens godaste vitlöksbröd med smält ost på, flottigt, men åh så gott!
Sen skulle vi leta ett hotell att sova på innan vi skulle tillbaka igen, men det var ju lättare sagt än gjort!
Man behövde tydligen pass för att få bo nånstans. Det tredje stället vi gick på kunde göra ett undantag för oss Khaosan Palace och vilken lättnad det var, trodde verkligen att det var kört där ett tag!
Vi lämnade grejerna och stack ut för att shoppa igen.
Vi försökte att köpa DVD-filmer igen fast på Khao San Road där vi var då och samma sak där, polisen kom men vi fick några filmer iaf, jag tror jag fick 8 filmer av 13 som jag ville ha, några var bioinspelade.
Stupade i säng vid 23 tiden och sov stenhårt fram till 7 när klockan ringde och vi skulle åka hem igen.
Vi fick tyvärr samma chaffis igen men jag sov nästan hela vägen hem så det blev inte lika påfrestande.
När vi precis hade lämnat hotellet blev vi stoppad av polisen och chaffisen bad mig om 100 baht att betala honom med.
Jag tyckte det var fult av honom att jag skulle få betala men efter han betalat tullen så fick jag tillbaka den som tur var.
Paulina blev jätteglad över att se mig igen när vi äntligen var framme och jag fick massa goa kramar och pussar!!!
Efter att ha haft en bil hela veckan som Niklas lyckades få punka på så fick vi äntligen moppen som vi väntat på med sidovagn och tak på :) (Måste ta kort på den!)
Vilken frihet alltså.
Paulina älskar att åka moppe, ÄLSKAR, vi tog med oss en cykelhjälm från Sverige och hon sitter i mitt knä längst fram i sidovagnen och håller i sig i varsina pinnar och kollar ut på vägen, oftast ser vi hundar som hon så fint har döpt till wow wow, det är så himla kul när hon säger det och hon är inte ett dugg rädd för dem, det är det som är det dumma, jag tror Idas hund Naali har botat hennes hundskräck :)
Men när vi var på One Bar eller Olas som vi brukar säga, en norrlänning som äger den med sin fru Ratree har 2 pudlar, en liten och en stor, den lilla är mamma och Paulina petade henne i rumpan när vi var där, Paulina petar sig själv i rumpan hela tiden, nu har hon iofs slutat men första veckan var hon extrem!
Iallafall så blev mammahunden skitförbannad och högg mot henne och hennes tand rispade Paulinas hand och hon blev SÅ rädd, men hon glömde det lika fort tyvärr...
Det är svårt med restauranger här, det blir alltid samma och samma, till lunch blir det oftast Seabreeze för dit kan man gå, det tar mellan 5-10 minuter dit och det känns som att vi ätit allt som finns på den menyn och jag har väl varit nöjd en endaste gång typ.
Och så har vi Sunshine Bar, där brukar vi beställa alla taxi-bilar ifrån, dem har väl okej mat, men även där har vi väl provat allt ur menyn i princip.
Testade Bali Pizzeria en kväll när vi var sugna på pizza.
Men då visade det sig att det bara serverades pizza på helgerna, varför ens kalla sig för pizzeria om man inte ens har pizza???
Vi hade sett fram emot att det skulle bli tisdag för då är det marknad i Klaeng, 3 mil bort typ.
En äkta thaimarknad med massa billigt skrot.
På dan åkte vi till Ban Phe med moppen vi 3 (jag, Hans och Michelle) för att handla mat på Lotus. Köpte även brillor då Paulina haft sönder mina, plus 3 av sina, minst, och så hittade jag äntligen flipflops, som jag letat!
Det var helt hysteriskt på marknaden iaf, vi hade Tuk med oss, underbara Tuk, en sköterska som Niklas pappa hamnade hos när han voltade med moppen för 2 år sen. Vi 3 igen var på väg dit med moppen, hade fått en vägbeskrivning av grannarna så det kändes bra.
Men dem 2 började tjafsa om att han inte kunde avläsa avståndet, vilket han heller inte kunde, vi fick träden i ansiktet typ så han stannade och bad henne köra och då kom Tuk bakom oss och avrådde oss från att åka moppe hela vägen och istället skjutsade hon oss dit och var med oss. det var tur för ingen på marknaden kunde engelska så det var svårt att be om andra storlekar eller fråga pris utan henne, men jag gjorde av med mindre än 1000 baht (200 kr) på en massa saker till Paulina, leksaker och kläder och skor.
I torsdags förra veckan åkte vi till Koh Samet.
Ställde oss på vägen för att hoppa in i en taxi men istället kom det en vanlig taxi som erbjöd oss att åka dit för 100 baht, perfa!
Färjan kostade 100 baht per person också så vi kom billigt undan.
Paulina var väldigt trött när vi var på färjan så den resan kändes lång.
Vi gick igenom så vi slapp betala eftersom det är ett naturreservat och turister ska alltid betala.
Åkte till Lima Coco där vi bodde för 2 år sen och solade och badade. Paulina somnade på taxin eftersom det var så himla guppigt.
Vi var där i 3 timmar och sen åkte vi hemåt igen.
Köpte pizza på takeaway för första gången, haha.
Fick vänta i evigheter och när vi slutligen fick dem så låg dem på en tallrik i en plastpåse så vi gick därifrån med 4 påsar, 4 tallrikar och 4 pizzor, och tallrikarna skulle dem ju självklart ja tillbaka...
Tur att vi hade moppen! :)
I fredags kom Niklas kusin Nadine hit och det var jättekul att ha en "kompis" här, så mycket som jag saknar mina vänner, det är helt sjukt!
I lördags åkte jag och Niklas med Tuk och hennes underbara man Kaeng, min nya morbror/farbror eller uncle :) till Bangkok Hospital i Rayong. Då läkaren jag skulle träffa inte var där hamnade jag på akuten istället. Där inne fick man lite krigkänsla, men läkarna var supergulliga.
Jag fick ta blodtryck och sen ett blodprov, jag var ju säker på att hon skulle ta i fingret men icke, i armen!
Jag sa att det brukar vara svårt att hitta men hon lovade att hon bara skulle behöva sticka en gång, sprutan var enorm och jag tittade bort medan Niklas fascinerande stirrade på när det sipprade blod i behållaren, men hon hade rätt, 1 endaste gång behövdes det.
Anledning och resten av historien finns att läsa i min andra blogg som jag tänker skriva om i ett annat inlägg.
I måndags åkte bror och Michan hem till Sverige men innan dess var vi i Rayong på Laem Tong vi 3 och käkade på McDonalds och shoppade.
Dem tyckte det var värdelös shopping men inte jag, massa till Paulina blev det, tror jag handlade för 4000 baht.
Big Mac på Donalds var inte helt fel heller måste jag säga, pommes friten var hur goda som helst om man jämför med det vi fått här på restaurangerna :)
Igår var jag in på sjukhuset igen, hade en bokad tid för återbesök bara för att höra att det inte finns något att göra för mig förutom att vila, vila och vila, jag ska ligga ner hela dagarna och inte göra nånting...
Tuks syrra och hennes man skjutsade oss och hjälpte oss även att storhandla på Tesco Lotus så det var supernajs :)
Nu orkar jag faktiskt inte skriva mer för det känns som att jag suttit här i flera timmar!
Det kommer komma bilder i ett eget inlägg för jag vill inte riskera att allt jag skriver försvinner.
Jag ber Er inte att läsa allting, det här skriver jag för min egen skull att jag ska veta vad vi gjort osv.
Paulina har det jättebra iaf, hon har växt jättemycket känns det som, vägde henne på sjukhuset med kläder och blöja och då vägde hon 12,5.
Hon har fått solblekta slingor i håret och det har också vuxit och blivit tjockare.
Hon har fått solbrända armar och lite i ansiktet och på benen.
Hon badar hela tiden och klättrar nästan i och ur poolen helt själv, hon kan bada hur länge som helst och vill helst inte gå upp.
Hon äter som en häst, dock inte frukost, men så var hon hemma också, men lunch och middag vräker hon i sig och hon äter det mesta, gärna pizza, chips och kakor ;) Det finns massa olika korvar som hon brukar äta på restaurangerna och ris och pasta går också ner, majs och gurka finns det också till hennes stora förtjusning, och ananas är mumsigt.
Hon har det riktigt bra iallafall, hon träffar massor av barn överallt som hon går fram till helt oblygt och alla thailändare flirtar med henne och tar på henne hela tiden.
Jag själv mår väl sisådär, har inte solat och badat på typ en vecka, har fått 80 bett, om inte mer av diverse olika hemska kryp så jag kommer väl få en massa ärr överallt som vanligt. Salubrin hjälper inte och inte thailändska grejer heller så jag får gilla läget helt enkelt, det brukar ju vara så här jämt ändå så jag är inte förvånad.
Nu ska det läggas in lite bilder, jag har säkert missat och skriva om en massa saker men nån hejd måste det finnas!
Jag saknar Er alla där hemma iaf ska Ni veta och det är många jag tänker på!
Synd att det är så dyrt att ringa, egentligen är det väl inte så dyrt men pengarna tar slut på en gång på mobilen iaf. Jag skulle vilja prata med Er allihopa! Tack och lov att vi har Internet iaf annars skulle jag dö, på riktigt!
PUSS och KRAM godingar!!!!!
Det har hänt rätt mycket och jag tror inte jag orkar skriva allt, men jag ska göra ett försök iallafall.
Kan ju börja med flygresan.
Vi åkte bil till Arlanda och Paulina hann inte sova middag innan vi åkte vilket var meningen så hon var rätt grinig efter vi käkat lunch.
Gav henne en flaska välling på planet direkt har jag för mig och hon somnade innan vi startade och sov kanske en timme.
Sen var det full kareta ett bra tag, stort missnöje och massa spring i gångarna, hon blir missnöjd rätt fort vår lilla dam.
Jag lyckades iaf få henne att somna i min famn efter ett tag och även då sov hon i en timme tror jag.
Sen efter massa flaskor av välling lyckades hon ändå inte somna om förrän vi skulle landa och hon sov sig igenom den, vilket var otroligt skönt då jag var orolig över trycket i öronen.
Michelle tog henne rätt mycket och sprang runt och lät Paulina charma brallorna av i princip hela planet, hon har väldigt speciella leenden som gör att man inte kan bli annat än förälskad i henne :)
Vi sov inte en sekund på hela resan så när vi kom fram var man ju långt ifrån piggelin.
Minibussen mötte upp oss och jag tror det tog 2 ½ timme till vi var framme vid Seaview som vårt område heter.
Niklas föräldrar mötte upp oss och vi packade in oss i lägenheten så länge.
Käkade lunch och sen gick vi tjejer och la oss i en halvtimme för jag var inte på mitt bästa humör och en halvtimme gjorde verkligen susen.
Niklas åkte med sina föräldrar till Rayong och storhandlade frukost och självklart hamnade dem mitt i ett oväder med regn, storm och hagel så dem var väldigt försenade så vi fick gå och käka middag utan dem, men det gick ju såklart bra ändå :)
Slocknade rätt fint allihopa men Paulina sov i vårt rum vilket hon inte gjort sen hon var 8 månader och hon vaknade hela tiden, så fort hon såg oss så blev hon jätteglad, mamma, pappa så jag tror vi var vakna från halv 1 till 4 den natten och hon ville ju självklart sova länge sen för då trodde hon det var natt men jag tror vi klev upp vid 9 eller 10 och så här höll det på i en veckas tid innan vi lyckades få henne att sova normala tider igen.
Det var fint drygt vill jag meddela.
Den andra dagen var vi vid huset och kollade, det var verkligen skillnad sen jag var här sist för 2 år sen :)
Paulina hittade en kompis, Hugo, född 11/9 2008 så det skiljer 5 dagar mellan dem, dem bor mitt emot oss i huset.
Han är en av dem sötaste ungarna jag sett, kritvitt hår, mörkbruna ögon och pepparkaksfärgad hy, dem har varit här sen i juli, sålde sitt hus och stack bara, nu ska dem hem i februari och letar febrilt efter ett hus på Hemnet.
Jag tog mitt första dopp i poolen vid Blue Mango som området heter där huset ligger, och jag tog lite häftiga foton.
Sen passade vi på att bada vid lägenheten också men jag tänkte bättre på brännan och tji fick jag för det, en fågel bajsade och skiten landade på min mage.
Jag inbillade mig att det skulle ge mig tur, men hittills har det verkligen inte inbringat mig någon lycka..........
Torsdag och vi hängde vid poolen, perfekt pool verkligen, dock kallt i vattnet men perfekt på alla sätt och vis. Det bodde bara en massa pensionärer överallt och det var så lugnt och fridfullt överallt, alla avgudade Paulina och applåderade när hon vågade hoppa i poolen själv och allt hon hade för sig.
Hon har verkligen älskat detta från första stund. Hon badar hela dagarna och är verkligen inte rädd för nånting, vi kan bara släppa ner henne i vattnet och hon kommer upp lika glad igen, babysimmet har verkligen varit värd varenda krona!
Hon har fått vara utan blöja ganska mycket i lägenheten vilket hon verkligen tar tillfället i akt att utnyttja. Hon har bajsat på balkongen och efter det kissade hon hela 3 ggr på olika ställen inne i lägenheten, så fort man tar av henne blöjan i lägenheten så kissar hon, det slår aldrig fel, och så väntar man med blöjan eftersom man tror att hon inte kommer kissa på ett tag, FEL, hon kissar igen, och helst en tredje gång också, men sen åker banne mig blöjan på igen :)
Jag köpte ett thailändskt simkort som jag har använt hela tiden, ring eller messa på det då jag inte använder mitt svenska: +66800693803, men tänk på tidsskillnaden då, jag ligger 6 timmar före Er :)
På fredagen var det dags att åka till Bangkok och shoppa med Hans och Michelle, Niklas och Paulina stannade hemma.
Vi åkte kl 7 och hade god marginal när vi närmade oss Bangkok och då lökade självklart den hemska chauffören vi hade fått och vi hamnade i köer och blev försenade istället.
Vi stannade på MBK efter 10 nån gång och åkte inte därifrån förrän efter 18, helt slut och med varsina resväskor med fynd i :) Brorsan var värst, vet inte hur mycket dem shoppade för, köpte mest Ed Hardy kläder som jag aldrig hört talas om förut, men där fanns dem överallt.
Vi skulle köpa DVD-filmer och hade nästan gått igenom alla 1000 filmer dem hade och skrivit upp allt vi ville ha och då kommer personalen inspringandes och säger att polisen är på väg och att vi måste gå därifrån och då blev man ju skapligt less efter att ha spenderat nästan en timme där.
Vi tog en taxi till Khao San Road och gick och käkade på Mayompuri som jag älskar, dem har världens godaste vitlöksbröd med smält ost på, flottigt, men åh så gott!
Sen skulle vi leta ett hotell att sova på innan vi skulle tillbaka igen, men det var ju lättare sagt än gjort!
Man behövde tydligen pass för att få bo nånstans. Det tredje stället vi gick på kunde göra ett undantag för oss Khaosan Palace och vilken lättnad det var, trodde verkligen att det var kört där ett tag!
Vi lämnade grejerna och stack ut för att shoppa igen.
Vi försökte att köpa DVD-filmer igen fast på Khao San Road där vi var då och samma sak där, polisen kom men vi fick några filmer iaf, jag tror jag fick 8 filmer av 13 som jag ville ha, några var bioinspelade.
Stupade i säng vid 23 tiden och sov stenhårt fram till 7 när klockan ringde och vi skulle åka hem igen.
Vi fick tyvärr samma chaffis igen men jag sov nästan hela vägen hem så det blev inte lika påfrestande.
När vi precis hade lämnat hotellet blev vi stoppad av polisen och chaffisen bad mig om 100 baht att betala honom med.
Jag tyckte det var fult av honom att jag skulle få betala men efter han betalat tullen så fick jag tillbaka den som tur var.
Paulina blev jätteglad över att se mig igen när vi äntligen var framme och jag fick massa goa kramar och pussar!!!
Efter att ha haft en bil hela veckan som Niklas lyckades få punka på så fick vi äntligen moppen som vi väntat på med sidovagn och tak på :) (Måste ta kort på den!)
Vilken frihet alltså.
Paulina älskar att åka moppe, ÄLSKAR, vi tog med oss en cykelhjälm från Sverige och hon sitter i mitt knä längst fram i sidovagnen och håller i sig i varsina pinnar och kollar ut på vägen, oftast ser vi hundar som hon så fint har döpt till wow wow, det är så himla kul när hon säger det och hon är inte ett dugg rädd för dem, det är det som är det dumma, jag tror Idas hund Naali har botat hennes hundskräck :)
Men när vi var på One Bar eller Olas som vi brukar säga, en norrlänning som äger den med sin fru Ratree har 2 pudlar, en liten och en stor, den lilla är mamma och Paulina petade henne i rumpan när vi var där, Paulina petar sig själv i rumpan hela tiden, nu har hon iofs slutat men första veckan var hon extrem!
Iallafall så blev mammahunden skitförbannad och högg mot henne och hennes tand rispade Paulinas hand och hon blev SÅ rädd, men hon glömde det lika fort tyvärr...
Det är svårt med restauranger här, det blir alltid samma och samma, till lunch blir det oftast Seabreeze för dit kan man gå, det tar mellan 5-10 minuter dit och det känns som att vi ätit allt som finns på den menyn och jag har väl varit nöjd en endaste gång typ.
Och så har vi Sunshine Bar, där brukar vi beställa alla taxi-bilar ifrån, dem har väl okej mat, men även där har vi väl provat allt ur menyn i princip.
Testade Bali Pizzeria en kväll när vi var sugna på pizza.
Men då visade det sig att det bara serverades pizza på helgerna, varför ens kalla sig för pizzeria om man inte ens har pizza???
Vi hade sett fram emot att det skulle bli tisdag för då är det marknad i Klaeng, 3 mil bort typ.
En äkta thaimarknad med massa billigt skrot.
På dan åkte vi till Ban Phe med moppen vi 3 (jag, Hans och Michelle) för att handla mat på Lotus. Köpte även brillor då Paulina haft sönder mina, plus 3 av sina, minst, och så hittade jag äntligen flipflops, som jag letat!
Det var helt hysteriskt på marknaden iaf, vi hade Tuk med oss, underbara Tuk, en sköterska som Niklas pappa hamnade hos när han voltade med moppen för 2 år sen. Vi 3 igen var på väg dit med moppen, hade fått en vägbeskrivning av grannarna så det kändes bra.
Men dem 2 började tjafsa om att han inte kunde avläsa avståndet, vilket han heller inte kunde, vi fick träden i ansiktet typ så han stannade och bad henne köra och då kom Tuk bakom oss och avrådde oss från att åka moppe hela vägen och istället skjutsade hon oss dit och var med oss. det var tur för ingen på marknaden kunde engelska så det var svårt att be om andra storlekar eller fråga pris utan henne, men jag gjorde av med mindre än 1000 baht (200 kr) på en massa saker till Paulina, leksaker och kläder och skor.
I torsdags förra veckan åkte vi till Koh Samet.
Ställde oss på vägen för att hoppa in i en taxi men istället kom det en vanlig taxi som erbjöd oss att åka dit för 100 baht, perfa!
Färjan kostade 100 baht per person också så vi kom billigt undan.
Paulina var väldigt trött när vi var på färjan så den resan kändes lång.
Vi gick igenom så vi slapp betala eftersom det är ett naturreservat och turister ska alltid betala.
Åkte till Lima Coco där vi bodde för 2 år sen och solade och badade. Paulina somnade på taxin eftersom det var så himla guppigt.
Vi var där i 3 timmar och sen åkte vi hemåt igen.
Köpte pizza på takeaway för första gången, haha.
Fick vänta i evigheter och när vi slutligen fick dem så låg dem på en tallrik i en plastpåse så vi gick därifrån med 4 påsar, 4 tallrikar och 4 pizzor, och tallrikarna skulle dem ju självklart ja tillbaka...
Tur att vi hade moppen! :)
I fredags kom Niklas kusin Nadine hit och det var jättekul att ha en "kompis" här, så mycket som jag saknar mina vänner, det är helt sjukt!
I lördags åkte jag och Niklas med Tuk och hennes underbara man Kaeng, min nya morbror/farbror eller uncle :) till Bangkok Hospital i Rayong. Då läkaren jag skulle träffa inte var där hamnade jag på akuten istället. Där inne fick man lite krigkänsla, men läkarna var supergulliga.
Jag fick ta blodtryck och sen ett blodprov, jag var ju säker på att hon skulle ta i fingret men icke, i armen!
Jag sa att det brukar vara svårt att hitta men hon lovade att hon bara skulle behöva sticka en gång, sprutan var enorm och jag tittade bort medan Niklas fascinerande stirrade på när det sipprade blod i behållaren, men hon hade rätt, 1 endaste gång behövdes det.
Anledning och resten av historien finns att läsa i min andra blogg som jag tänker skriva om i ett annat inlägg.
I måndags åkte bror och Michan hem till Sverige men innan dess var vi i Rayong på Laem Tong vi 3 och käkade på McDonalds och shoppade.
Dem tyckte det var värdelös shopping men inte jag, massa till Paulina blev det, tror jag handlade för 4000 baht.
Big Mac på Donalds var inte helt fel heller måste jag säga, pommes friten var hur goda som helst om man jämför med det vi fått här på restaurangerna :)
Igår var jag in på sjukhuset igen, hade en bokad tid för återbesök bara för att höra att det inte finns något att göra för mig förutom att vila, vila och vila, jag ska ligga ner hela dagarna och inte göra nånting...
Tuks syrra och hennes man skjutsade oss och hjälpte oss även att storhandla på Tesco Lotus så det var supernajs :)
Nu orkar jag faktiskt inte skriva mer för det känns som att jag suttit här i flera timmar!
Det kommer komma bilder i ett eget inlägg för jag vill inte riskera att allt jag skriver försvinner.
Jag ber Er inte att läsa allting, det här skriver jag för min egen skull att jag ska veta vad vi gjort osv.
Paulina har det jättebra iaf, hon har växt jättemycket känns det som, vägde henne på sjukhuset med kläder och blöja och då vägde hon 12,5.
Hon har fått solblekta slingor i håret och det har också vuxit och blivit tjockare.
Hon har fått solbrända armar och lite i ansiktet och på benen.
Hon badar hela tiden och klättrar nästan i och ur poolen helt själv, hon kan bada hur länge som helst och vill helst inte gå upp.
Hon äter som en häst, dock inte frukost, men så var hon hemma också, men lunch och middag vräker hon i sig och hon äter det mesta, gärna pizza, chips och kakor ;) Det finns massa olika korvar som hon brukar äta på restaurangerna och ris och pasta går också ner, majs och gurka finns det också till hennes stora förtjusning, och ananas är mumsigt.
Hon har det riktigt bra iallafall, hon träffar massor av barn överallt som hon går fram till helt oblygt och alla thailändare flirtar med henne och tar på henne hela tiden.
Jag själv mår väl sisådär, har inte solat och badat på typ en vecka, har fått 80 bett, om inte mer av diverse olika hemska kryp så jag kommer väl få en massa ärr överallt som vanligt. Salubrin hjälper inte och inte thailändska grejer heller så jag får gilla läget helt enkelt, det brukar ju vara så här jämt ändå så jag är inte förvånad.
Nu ska det läggas in lite bilder, jag har säkert missat och skriva om en massa saker men nån hejd måste det finnas!
Jag saknar Er alla där hemma iaf ska Ni veta och det är många jag tänker på!
Synd att det är så dyrt att ringa, egentligen är det väl inte så dyrt men pengarna tar slut på en gång på mobilen iaf. Jag skulle vilja prata med Er allihopa! Tack och lov att vi har Internet iaf annars skulle jag dö, på riktigt!
PUSS och KRAM godingar!!!!!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)